Kravet till ytbehandlingar av betonggolv varierar naturligtvis inom vida gränser. Allt ifrån i princip ingen behandling alls till mycket sofistikerade beläggningar med inbyggt flexibelt membran o s v.

Trots att golvet hör till byggnadens mest väsentliga delar, ägnas det kanske inte tillräckligt med kraft för att finna den bästa och riktiga beläggningen. Ofta beror det på okunskap och allt för stor tro på försäljarens glättiga reklambroschyrer. Man kan aldrig ersätta kvalitet med långa garantitider.

Grundläggande för alla ytbehandlingssystem är att de skall vara uppbyggda för att motsvara ställda krav. Enkelt uttryckt består en golvbeläggning av två fundamentala saker, nämligen rätt produkt och rätt utförande. Om en av dessa saker inte fungerar så kommer inte heller beläggningen att fungera.

Ett steg mot rätt produkt är att ta reda på hur mycket beläggning som måste påläggas.

Nödvändig skikttjocklek

En golvbeläggnings skikttjocklek bestäms i huvudsak av två faktorer:

• Kornmax det vill säga det största fyllnadsmedlet.
• Belastningens storlek i förhållande till underlaget.

I allmänhet gäller den generella regeln som säger att minsta skikttjocklek skall vara tre gånger kornmax. De flesta epoxibeläggningar har en mycket hög tryckhållfasthet i förhållande till betong. Golvbetong har vanligtvis en tryckhållfasthet på 25 – 35 MPa medan en epoxibeläggning har en tryckhållfasthet på 70 – 100 MPa. Genom att öka skikttjockleken kan belastningen fördelas på en större yta av betongen. Fördelningsytans storlek framgår av nedanstående figur.

Användningsexempel

Ett betonggolv  av  btg  K30 (tryckhållfasthet 30 MPa) skall användas  för  trucktrafik  med en  beräknad last  av  70 MPa. Vilken är  minsta rekommenderade skikttjocklek på lämplig epoxibeläggning ?

För att erhålla fördelningsytan divideras 70 med 30 = 2,3. Fördelningsytan bör alltså vara 2,3 gånger större för att tåla den högre lasten. Sök upp 2,3 på lodräta axeln, gå ut till kurvan, gå rakt ned till den vågräta axeln och läs av 2,6 mm. En 3 mm epoxibeläggning är tillräcklig under förutsättning att beläggningen har en tryckhållfasthet som överstiger 70 MPa.

Nästa steg är att göra en analys

För att komma fram till rätt produkt, så måste man dels ha klart för sig vad man ställer för krav på golvet dels känna till olika produkters funktioner och egenskaper. De krav man skall ställa på golvet får man fram genom en så kallad kravanalys. En sådan analys kan omfattas av

• Mekanisk belastning på olika delar av golvet

• Temperaturvariationer

• Kemikaliebelastning

• Halkskydd

• Rengörbarhet

• Porfrihet

• Tätfunktion

• Planhet

• Reparerbarhet

• Brandklassning

Mekanisk belastning

Alla golv utsätts för mekanisk belastning men den varierar naturligtvis inom olika delar av lokalen. För att skydda betongen mot höga punktlaster, måste beläggningen ha en tjocklek som bestäms av lastens storlek. Självfallet måste beläggningsmaterialet ha en tryckhållfasthet som i sig klarar belastningen. Många produktblad saknar helt eller delvis uppgifter om mekanisk hållfasthet.

Golv för trucktrafik bör aldrig vara tunnare än 3 millimeter. För gångtrafik räcker det ofta med 0,3 millimeter.

En av de vanligaste orsakerna till att beläggningar inte håller är att beställaren valt för tunn beläggning. Praktisk erfarenhet har visat att man kan räkna med lastfördelning från tre millimeters tjocklek. Extrema belastningar som uppkommer från slag eller från tunga detaljer som tappas eller släpps på golvet kan kräva speciella arrangemang som glasfiberförstärkning.

Temperaturvariationer

Golvets drifttemperatur såväl som lokala temperaturvariationer är viktiga att känna till vid val av produkt. Alla plastbundna beläggningar har en längdutvidgningskoefficient som är större än betongens. Det betyder i praktiken att snabba variationer i golvtemperaturen ger upphov till skjuvspänningar i gränsskiktet betong – beläggning. Sådan belastning uppstår t.ex. när varmt vatten slås ut över golvet eller framför en bageriugn när dörrarna öppnas. Av bindemedelstyperna epoxi, polyuretan och metylmetacrylat (akryl), så har epoxin den lägsta längdutvidgningskoefficienten, och klarar temperaturvariationer bra.

Under normala förhållanden har golv en temperatur på +15 – 20°C, och beläggningsmaterialens egenskaper är anpassade för denna temperatur. Om normaltemperaturen är högre, så bör beläggningens sammansättning anpassas till denna.

Kemikaliebelastning

Kemikalier som kommer att belasta golvbeläggningen bör vara kända. Inom mekanisk industri är det ofta skäroljor, hydraloljor och avfettningsmedel men det förekommer också en del syror som används vid betning.

I mejeribranschen förekommer ofta mjölksyra, och i kemisk industri kan det mesta förekomma. Epoxiplasterna har en mycket god kemikaliebeständighet men det finns naturligtvis begränsningar.

När man studerar kemikalieresistenslistor, skall man vara övertygad om hur provningen tillgått för att kunna göra relevanta bedömningar. Som exempel kan nämnas att en epoxibeläggning som är nedsänkt i aceton, går sönder relativt snabbt, men spill av aceton på ett golv har som regel ingen inverkan eftersom aceton är mycket lättflyktigt.

Halkskydd

Halkskydd d v s en viss strävhet i ytan står ofta på önskelistan. I torr miljö är det som regel inte nödvändigt, men i våt miljö och där spill av t.ex. oljor förekommer är det nödvändigt. Halkskyddsgraden bör fastställas genom att bedöma en provbeläggning som sedan får vara norm för utförandet.

Rengörbarhet

Rengörbarhet är ofta en funktion av halkskyddsgraden. Vissa typer av beläggningar har inbyggt halkskydd, vilket innebär att kvartskornen i ytan är inkapslade av ett reptåligt lackskikt. På så vis kan både rengörbarhet och halkskydd erhållas. Ibland är kravet på rengörbarhet mycket stor t.ex. i kärnkraftverk och laboratorier. Då skall beläggningen utföras helt slät och blank.

Porfrihet

Inom livsmedel och läkemedelsbranschen ställs naturligtvis stora krav till beläggningens porfrihet. Här gäller det för beställaren att vara mycket observant. Vissa typer av beläggningar, främst av typen torrmassor och strömassor, kan se porfria ut om man betraktar ytan. Om beläggningen skall vara porfri och tät måste emellertid varje kvartskorn vara helt omgivet av bindemedel.

Leverantören bör kunna dokumentera tätheten och porfriheten. Detta kan göras med hjälp av tunnslip eller fotografi av ett snitt i beläggningen.

Tätfunktion

Att tätfunktionen bör beaktas vid projekteringen är kanske inte helt självklart. Oftast förväntar man sig att en epoxibeläggning är tät, men så kallade torrmassor av färgad sand och bindemedel, har av läggningstekniska skäl för lite bindemedel. Bindemedelshalten ligger normalt för dessa massor omkring 15 viktprocent. Infärgad kvartssand är ganska ensorterad d v s kornen är ungefär lika stora. För full mättnad krävs ca 23 viktprocent bindemedel. Denna skillnad kan inte kompenseras genom ytlackning. Den låga bindemedelshalten räcker inte till att väta underlaget, vilket framgår om torrmassan läggs på en glasskiva.

Täthetskravet kräver ibland att hänsyn måste tas till sprickrisk i betongunderlaget. Sprickor som uppkommer i betongen efter det att beläggningen är utlagd, resulterar som regel i en spricka i beläggningen. Detta beror på att en förlängning från 0 till något är en oändligt stor töjning, och det klarar inte någon beläggning. Den enda möjligheten är då att först lägga ett elastiskt membran i någon millimeters tjocklek, därefter ett laminat av glasfiber och epoxi och sedan den ordinarie beläggningen.

En typ av beläggning säljs just på grund av sin helt öppna struktur. Här handlar det om natursten i storlek 4 – 6 mm som binds samman av en mycket liten mängd epoxi, vanligen 7 – 10 viktprocent.

Denna beläggning har ett tilltalande utseende och anses spara in städkostnader. Detta är riktigt eftersom den öppna strukturen kan rymma en hel del smuts. En 15 mm tjock beläggning rymmer omkring 4 liter per kvadratmeter. Beläggningen har blivit mycket populär i bland annat bilhallar. Vad man inte får glömma är att den öppna strukturen även kan rymma t.ex. 4 liter bensin per kvadratmeter, vilket kan innebära en mycket stor brandrisk. Man bör även beakta att den totala ytan av stenarna i en 15 mm tjock beläggning utgör omkring 10 kvadratmeters exponering per kvadratmeter golvyta.

Planhet

Ett golvs planhet har ofta en fundamental betydelse. Exempel är höglager och golv för svävare.

Små ojämnheter i underlaget utjämnas av beläggningar i tjocklek från någon millimeter och uppåt, men stora svackor måste avjämnas före beläggningen. Fördelaktigast är om avjämningen görs med epoxiprodukt istället för cementbundna massor. Detta har med vidhäftning och ythållfasthet att göra.

Reparerbarhet

Det kan inte hindras att skador kan uppkomma på en beläggning genom slag, kemikalier eller förhöjda temperaturer. Sådana skador bör åtgärdas så snart som möjligt för att återställa funktionen. Allmänt kan sägas att epoxibeläggningar är lätta att reparera. Man får dock räkna med att en liten nyansskillnad  eller glansskillnad gör att reparationen kommer att synas en tid.

Reparation skall om möjligt utföras med samma material som använts vid beläggningen. Det är då av stor vikt att beläggningsarbetet finns dokumenterat både hos beställaren och entreprenören.

Brandklassning

Brandklassificering (euroklass) skall beaktas där så krävs.

Slutsats

När kravanalysen är gjord är det dags att söka efter de produkter som kan tänkas uppfylla de ställda kraven. I första hand bör man anlita välrenommerade tillverkare av epoxiprodukter. Väljer man en leverantör med ett fungerande kvalitetssystem som är tredjepartscertifierat, så är man garanterad att produkterna är välkontrollerade kvalitetsmässigt före leverans och att burkarna innehåller rätt mängd av rätt vara. Varje förpackning från en kvalitetscertifierad tillverkare är dessutom märkt med batchnummer som gör produkten spårbar tillbaka till såväl slutprovning som varje ingående råvaras provning. Analyscertifikat på leverantörens produkt kan alltid fås om så begärs.

Så som nämndes i inledningen består golvbeläggningen inte enbart av rätt produkt utan också i mycket hög grad av rätt utförande. Installationen av en beläggning är ett rent hantverk och ställer naturligtvis krav på entreprenörens yrkesskicklighet, kompetens och resurser. Entreprenören måste kunna bedöma förutsättningarna för beläggningsarbetet, både vad gäller underlagets hållfasthet, renhet, temperatur o s v, som tidsåtgång för att utföra ett till alla delar korrekt arbete. Han skall kunna ställa en kvalitetsplan till beställarens förfogande samt kunna dokumentera alla vidtagna aktiviteter som kan påverka kvaliteten på det utförda arbetet.

Man bör försäkra sig om att golvbeläggning kan utföras under de förhållanden som råder på arbetsplatsen, t.ex. temperatur och fukt. Förbehåll i upphandlingen avseende skador orsakade av uppstigande markfukt skall aldrig tolereras.