Solvärme och epoxi

När solen kommer fram och börjar värma upp vår omgivning, så måste vi ha detta med temperaturen med oss i tankarna. För den inte bara värmer oss, utan den kan också bidra med beläggningsproblem. Problem i form av luftblåsor, flammighet och ojämn härdning.

I det första fallet måste vi ta hänsyn till allmänna gaslagen. Den är inte till fördel om den inte kan förstås och bemästras.

Luft överallt

De flesta material som inte är helt kompakta innehåller luft. Betong, trä osv. Att lägga något som blir tätt ovanpå denna typ av material när solen börjar värma på kommer att ge ett rikt utbud av luftblåsor. Luft som värms upp expanderar helt enkelt.

För en golvbeläggning där luftbubblor finns på en lokal del av ytan och ett fönster kan lokaliseras i rätt vinkel, så är det ingen omöjlighet att det kan leda till problemets lösning. När beläggningen väl härdat är det inga problem med lokala uppvärmningar.  Detta om underlagets hållfasthet är god nog och att beläggningens värmetålighet inte är för låg. Att måla eller primera en yta på fallande temperatur är därför att föredra. Då sugs materialet in i det porösa underlaget. När det gäller fallande temperatur bör ett öga hållas på daggutfällningstemperaturen.

Flammighet och ojämn härdning är också resultat av att solen tittar fram och belyser vissa delar av beläggningen men inte andra. Är det en mörk beläggning så kan temperaturen bli väldigt hög lokalt och göra att pigment rör sig fortare i den då tunnare beläggningen. Detta kan ge ett intryck av flammighet.

Den högre lokala temperaturen gör också att härdningen går mycket fortare just där och vi får olika härdtider och yteffekter. Yteffekterna kan komma ur olika reaktionshastighet med koldixoden i luften. Vid härdning vid högre temperatur blir det ofta mindre karbonat än vid lång tid vid lägre temperatur.

Summan av detta är att beläggningar bör skyddas mot direkt ljus för bästa slutresultat.